jag har legat med mobilen framför näsan timmar i streck och bara kännt hur ångestklumpen växt och växt i magen på grund utav att jag inte vetat vart jag ska ta vägen eller vem jag ska höra av mig till. Ångest för att jag velat göra någonting av kvällen och kännt prestationskrav på att få den så bra så möjligt, men samtidigt, vetat någonstans där inne i kroppen att jag bara kommer bli hemma som vanligt... Någon som känner igen sig?

 

Nu till skillnaden på storstan och småstan... Sen flyttade jag och ångestklumpen varje kväll blev till pirr och förväntan. När det gäller nöje och umgänge i storstan så finns nästan inga gränser, det är så mycket lättare att lära känna nya människor och göra spontana saker. Det här är verkligen min egna åsikt baserat på egna upplevelser dock.

 

Varje kväll är helt mallfri, den blir som den blir och är som den är. Vardagar och helgdagar existerar inte, Natt kallas plötsligt för dag och vissa dygn kollar man inte ens på klockan.

 

 

Vardagar i småstan känns lite som: Har du ett kompisgäng så möts ni upp och har ''mys'' med antingen en hemmakvällspåse eller frukt och choklad toppat med gratisfilm från mammas netflixkonto, ni är nyktra trots att alla är supersugna på ''vinkväll'' egentligen men det är ju faktiskt vardag så ni är förnuftiga.

 

Och när helgen kommer: Äntligen är det tillåtet att förtära rikligt med alkohol och gå hem med varandras kvart i två ragg. Morgonen efter möts du och kompisarna upp på favorit pizzahaket och postar en bild på fb med texten ''idag blir det flöt''

 

And so on next week varje löningshelg. Visst jag gillar det, charmigt är det nog allt. Tjatigt bara, och sådär svårt att möta nya människor. Alla vet redan allt om varandra. Men det kommer alltid vara småstaden som är hemma trots allt. Och en gång för alla, det är aldrig en stad det är fel på, det är hur folket gör den som är fel, hur vi ser på varandra och hur vi behandlar vår kultur i den.

 

 Jag är glad över att jag flyttade, men jag är lika glad över hur min småstad kommer att finnas kvar för mig precis så som den alltid vart och är. Och det är jag tacksam över. Min uppväxt och barndom har jag gjort i hudik, nu är jag redo för en hej dundrans ungdom i stockholm, det var nog på tiden. *blink*